Olof ”Olle” Rosenlund föddes 15 juli 1921 i Snappertuna i nuvarande Raseborg. Han gick i skola i Snappertuna och gick som ung med i skyddskåren och deltog via skyddskåren i vinterkriget. Han gjorde sen sin värnplikt i två år och fick utbildning till infanterisoldat med inriktning på eldledning.
Från värnplikten bar det direkt iväg till fortsättningskriget vid Hangöfronten. Olle räknar upp vilka turer han varit med om under kriget. Han var först stationerad på ön Hästö som eldledare.
- Där blev bli beskjutna så intensivt av ryssen så att vi hamna fara till sjukhuset för att vila, berättar Olle.
Under den tiden hann ryssarna inta Hästö. Efter det bar det iväg till Ekholmen där det också fanns eldledning. Under hösten hann Olle också på ett par korta permissioner. Då ryssarna lämnade Hangö 2.12.1941 blev Olle beordrad till Hangö då det var 30 grader kallt för att bl.a. montera bort accun från ryska bilar för att ta dem tillvara.
Från Hangö bar det via Dragsvik iväg österut till viken vid Kronstadt och där var Olle sedan stationerad mer eller mindre hela kriget fram till reträtten från Karelska näset. I Viborgska viken finns en ö som heter Tiurinsaari där Olle också var med om några strider mot ryssarna. Tyskarna kom sen efter dem från Tiurinsaari och förde dem till Fredrikshamn. Planen var att Olles kompani skulle till Vilaniemi. Planerna ändrade dock snabbt då en bataljon som skulle ut till Teikarsaari var försenade och Olles bataljon istället blev skickade till Teikarsaari.
4–5 juli 1944
Dygnet på Teikarsaari blev förödande för Olle som sårades svårt i striderna från ett flyganfall, mjälten revs sönder och skallen spräcktes. Därtill såg han många av sina kamrater stupa.
- Vi hade inget att äta och då kocken skulle laga lite mat och tände eld i fältköket såg ryssarna röken från skorstenen vilket gjorde att de gjorde ett förödande flyganfall mot oss, berättar Olle.
- Jag såg vår bataljonskommendör, major Myntti stupad på udden. Jag kom med nöd och näppe bort från Teikarsaari med den sista båten som var en liten fiskarbåt, säger Olle.
Då han kom till fastlandet bar det iväg på en buss till Vilaniemi sjukhus där han spenderade ca 10 dygn. Hösten spenderande han på sjukhus i Kotka och Lahtis och kom hem först 1945. Det blev skärvor kvar i Olles ben och han var i mycket dåligt skick, han kunde bland annat inte gå under en tid.
Livet under kriget
Det går inte att föreställa sig krigets brutalitet. Olle säger att det som gällde var ”skjut eller bli skjuten”.
- En kapten som var min kompanichef sa ”Pojkar ni ska akta er, en död soldat gör ingen nytta”, berättar Olle.
Förhållandena vid fronten var knappa, maten bestod mycket av knäckebröd och vatten. Ett minne framkallar ändå ett leende på Olles läppar då han berättar en historia från Kronstadt.
- En gång hittade vi en villrådig gris som vi lagade en skaplig köttsoppa på. Eftersom folk hade ätit nästan bara knäckebröd och vatten (och magarna således inte vara vana med större mängder kött) så satt soldaterna följande morgon i varsin buska och sket, skrattar Olle.
Livet efter kriget
På grund av sina skador blev Olle 30% krigsinvalid men har dettoaktat jobbat bl.a. som korvmakeritillsyningsman, arbetsledare i en fabrik och 1951-1952 i Dragsvik som chef för rust- och proviantförrådet.
Olle fick pension som 60 åring tack vare en lag som trädde i kraft som stipulera att de som var invalidiserade 30% eller mer skulle få full pension.
Artikeln är skriven på basen av intervju gjord med veteran Olof Rosenlund i Ekenäs 3.7.2021
Nylands brigads informatör Hanna Tallberg
